Från samlingsplatsen vid Krapperup åkte vi 14 deltagare vidare ner mot havet. Det blev ett första stopp vid en damm strax före Vattenmöllan, och redan när vi öppnade bildörrarna hörde vi klockgrodorna kväka. När vi gick fram till dammen kunde vi se ett tiotal hannar som blåste upp sina strupsäckar frambringande det melodiska spellätet, som sägs påminna om avlägsna kyrkklockor. Några hundra meter längre fram parkerade vi sedan bilarna och gick ut på kustheden. På och invid Litorinavallen dominerade blommande trift, men vi stannade upp flera gånger för att studera bl.a. knölsmörblomma, strandglim, skörbjuggsört och vårklynne.
Gruppen fortsatte åt nordväst och på allt fuktigare marker noterade vi ängsbräsma och majnycklar. I en strandnära damm växte vitblommande möjor, och där fanns kanske 20 spelande klockgrodor.
Ytterligare 100 m längre åt nordöst fanns ännu en damm som delas av ett stengärde i två delar, vilken också hyste kväkande klockgrodor. Solen stod lågt i nordväst, kvällen var ljum och nästan vindstilla, medan regnskurar tornade upp sig i sydväst. Tillsammans gav detta en nästan magisk stämning, som fick oss att stanna upp och ödmjukt begrunda det flertusenåriga, lite tidlösa landskapet runtomkring oss. Nå, när de första regndropparna föll tog vi på oss våra jackor och gick vidare åt norr, där det växte minst 1000 blommande sankt Pers nycklar.
Det var inte många regndroppar som träffade oss – skuren gick huvudsakligen söder om Mölle fälad, och när vi gick tillbaka mot bilarna på den gamla banvallen till Höganäs-Mölle järnväg var det uppehållsväder.
Text: Jan-Erik Hederås / Foto: Tom Svensson
Kommentera