Koloniområdet Tuppen på Raus Plantering ligger intill Råå ljung – ett av Helsingborgs viktigaste habitat för de hotade vildbina. Naturskyddsföreningen anser det är viktigt att skydda koloniområdet, där vildbina kan finna sin föda bland fruktträd, bärbuskar och blommor. Vi motsätter oss därför planerna på att ta bort koloniområdet för att bygga bostäder på området.
Något av det mest hoppingivande i en annars hårt prövad tid är alla åtgärder som görs för att rädda vildbin och andra pollinerande insekter.
Det är numera allmänt känt att en tredjedel av de cirka 300 arter av vildbin som finns i Sverige är rödlistade. Det är ett hot både mot den biologiska mångfalden och mot vår livsmedelsförsörjning – vi är beroende av pollinerarna för att få bär och frukt och allt som är gott och nyttigt.
Över hela Sverige satsas det nu på räddningsåtgärder. I Skåne har det anslagits 2,8 miljoner kronor på att anlägga sandsluttningar där vildbina kan bygga bo. Höganäs rapporterade häromdagen att 6.600 kvadratmeter gräsmatta ska omvandlas till äng. Krapperups slottsträdgård sådde äng redan i fjol. Landskrona likaså. Naturskyddsföreningen utnämnde härom veckan Helsingborg till Sveriges bivänligaste kommun, tack vare allt arbete som görs för att förvandla gräsytor till bivänliga habitat med blommor och boplatser. Det är ett pågående arbete, där stora resurser satsas, bland annat på Viskängen och Adolfsberg.
Allt detta är oerhört efterlängtat och positivt. Det kommer att göra märkbar skillnad. Det väcker hopp för framtiden, och det har vi onekligen stort behov av i dessa tider.
Så synd då att det måste komma ett ”men”.
I Raus Plantering finns ett område som kallas Råå ljung, där vildbina lever sedan urminnes tider. En gång sträckte det sig ända ner till havet. Under 1900-talet tilläts tunga, kemiska industrier att breda ut sig över en allt större del av området, och idag återstår bara en smal remsa av naturområdet utmed Industrigatan. Men trots att det är så begränsat, har entomologen Mikael Sörensson betecknat det som ”ett av de intressantare stadsnära områdena” i Helsingborg. När han inventerade det för några år sedan hittade han inte mindre än 15 arter av vildbin. Det är fantastiskt och hoppfullt att åtminstone en spillra av vad som en gång måste ha varit en storartad biologisk mångfald kan överleva under så knappa förhållanden. Detta lilla område är numera skyddat och får de kommunala naturvårdarnas omsorger.
Det finns ljung, käringtand och andra vilda blommor i området, men tillgången är knapp. ”Den magra floran innebär att områdets bobyggande blombesökare antingen måste söka sig till pollen- och nektarkällor längre bort i omgivningarna eller vara av arter som uppträder senare på säsongen och kan utnyttja den rikligt blommande ljungen”, skriver Sörensson i sin rapport.
Nu finns det till all lycka ett gammalt, minst hundraårigt, koloniområde alldeles intill den gamla ljungheden. Med gamla fruktträd och bärbuskar och med blommor i mängder. Älskat och vårdat och på sina ställen lite förvildat – en idealisk plats att söka föda för bin och humlor.
Dessvärre finns det emellertid en detaljplan från 1947 som klassar koloniområdet som bostadsmark. Den har legat bortglömd sedan dess, eftersom området alltid plågats av hälsovådliga utsläpp från den kemiska industrin och ansetts som olämpligt för bostadsbebyggelse.
Men i dessa förtätningstider har förutsättningarna förändrats, och man börjar nu planera för att ta bit för bit av området till bostadsbyggande. Första etappen i områdets utkant ligger redan i pipelinen, men det verkar stå klart att hela koloniområdet är tänkt att rivas för att bebyggas med bostäder.
Raus Plantering har alltid haft mycket industri och tung trafik och underskott av grönområden. För de boendes skull framstår det som brutalt att ta bort det lilla som finns. Sedan 1947 har vi allt mer insett betydelsen av att det finns grönska i vår närmiljö. För luften, (i synnerhet i denna industrialiserade miljö) för trivseln, för rekreationsmöjligheterna – och för den biologiska mångfalden.
Här är det kristallklart. I en tid där förlusten av biologisk mångfald blivit ett lika stort hot mot vår framtid som klimatförändringarna, där har det blivit mycket hög tid att fatta beslut som går åt rätt håll. Det gör man när man satsar miljoner på att anlägga nya ängsmarker. Men då framstår det som desto mera oförsvarligt, ja rent av obegripligt, att med andra handen förstöra för befintliga, fungerande livsmiljöer. De äger vad som tar lång tid att skapa – om det ens är möjligt: en naturlig, etablerad mångfald, en komplex samexistens mellan arterna som går tusentals år tillbaka.
När Helsingborg erövrade titeln ”Sveriges mest bivänliga kommun” var det naturligtvis att se som en välförtjänt utmärkelse. Men den är också förenad med ansvar och förpliktelse. Det är helt enkelt inte acceptabelt att Sveriges mest bivänliga kommun river ett koloniområde, som är så viktigt för ett av de värdefullaste habitaten vi har för vildbin i staden, för att bygga bostäder.
Vi i Naturskyddsföreningen i Helsingborg skulle vilja rikta en vädjan till er som är beslutsfattare i staden – politiker såväl som tjänstemän. Var rädda om de få och små naturliga miljöer vi har kvar. Planera byggandet på redan hårdgjorda ytor, sådana finns det gott om, och skrota byggplanerna för det lilla men betydelsefulla koloniområdet på Raus Plantering.
För Naturskyddsföreningen i Helsingborg
Christel Kvant, ordförande.